Vecka 5 - 8 åker jag runt i skolorna i Åre Kommun tillsammans med min trummande syster Clara. Vi kommer att spela och göra låtar ihop med eleverna, och våra besök ingår i Skapande Skola-projektet 'Språklust & Musikglädje'.

Bilden ovan kommer från Ida på Bringåsens skola (Östersunds kommun), hon gjorde den efter mitt besök där i höstas.

'Språklust & Musikglädje' inleddes vecka 4 med att eleverna i 2:an fick träffa författaren & estradpoeten Solja Krapu. Med henne fick de rimma och rytma ord, skriva dikter och göra en gemensam text. När vi träffar samma elever, kommer vi plocka upp tråden och sätta ihop ramsor och låtar av texterna. Det ska bli spännande att se vad det blir - vi kommer jobba ganska förutsättningslöst och försöka hjälpa klasserna till ett eget uttryck.

Den som vill läsa dokumentationen från höstens Skapande Skola-projekt i Östersunds Kommun kan scrolla ner en bit. Jag har flyttat runt inläggen så att de ligger uppifrån & ner i kronologisk ordning.

Den här lilla boken är en fantastisk inspirationskälla för alla som jobbar, eller vill jobba, med musik och barn. Den gavs ut för första gången 1979 och senaste upplagan trycktes 1992. Den har blivit svår att få tag på i vanliga bokhandeln, men du kan beställa den av oss. 

Författaren och musikläraren Nils Lindgren berättar engagerat om sitt arbete och sina tankar om det ”musikaliska kladdstadiet”, alltså att få kladda med ljud precis som man får kladda med färger.

Boken känns ständigt aktuell med sitt budskap att låta barnen få skapa och leka fram musik utifrån sin egen lust och nyfikenhet. Vi vuxna har så lätt att halka in i det gamla mönstret av att ”lära ut” musik, som sedan barnen ska framföra så att VI tycker att det låter bra. Här får man massor av inspiration och konkreta idéer till hur man kan jobba på ett annat sätt.

Musiklådan, vårt flaggskepp, skapades på 1970-talet just utifrån de erfarenheter man kan läsa om i boken. Instrumentsatsen består av instrument som klingar bra tillsammans, både harmoniskt och med lagom volym. Det gör att både barn och vuxna kan spela tillsammans utan några förkunskaper. Det gör också att t.ex. förskolepersonal spelar på samma villkor som barnen, och att man tillsammans utforskar ljuden och musiken. Den vuxnes roll blir mer av gruppledare än musiklärare.

Musik med barn kostar 120 kr inklusive moms & porto, beställ boken här!

I veckan som gick har 46 försteklassare träffat Musiklådan och mig för första gången. Det var väldigt kul, och jag tror och hoppas att barnen hade väldigt kul också!

Efteråt fick ungarna rita eller måla hur det var att spela ihop. Här ovanför har Melwin ritat hur kul det är att spela på trumman, man blir helt blå i ansiktet!

Mest spänd var jag på om mitt upplägg skulle passa 7-åringarna, jag har ju bara jobbat med förskolebarn innan, i åldern 1-5 år. Men det verkar som om jag har lagt ribban på rätt nivå, för alla (tja, nästan alla) har blivit väldigt engagerade i våra lekar med ljud och musik.

Jag inleder med en presentation av mig själv och spelar en låt på amadindan som jag sjunger en låtsastext till. Det är en låt som jag har gjort själv men som kanske låter lite främmande, för mig är den klart influerad av sydamerikansk musik. Barnen får gissa vilket land den kommer ifrån och många tror att det är Afrika. En bra gissning eftersom amadindan har sitt ursprung där.

Sen berättar jag att jag lurats lite, att låten kommer från Magnuslandet, som var mitt fantasiland när jag var liten. Där bodde Magnus, som var min låtsaskompis. Där fanns det skogar, berg, stigar och bäckar att leka i. Fina kojor och ett slott om jag ville vara prinsessa. Och att när jag blev större, så fylldes Magnuslandet mer av musik än av landskap. Istället för skogar och berg finns det nu rytmer och sånger, istället för bäckar finns klanger och toner. Och nu som vuxen så har jag fortfarande mitt Magnusland, när jag ska skriva låtar kan jag kliva in dit och hämta allt jag behöver, det bara finns där.

En pojke blev entusiastisk och ville berätta om sitt eget fantasiland, som faktiskt var en annan planet, och där bodde det bara dinosaurier. Vi fick en lång berättelse om vad han har upplevt tillsammans med sina dinosaurier, och sen fick musiken prägel av hans planet. Ett annat barn ville berätta om sin djungel, så det blev en sång om hennes djungel också. 

Fram till dit har jag kört samma program i de tre klasser jag träffat, men sedan har det varierat. Jag kommer skriva mer här om vad jag gör och vilka reaktioner jag fått. Välkommen tillbaka!

Mia Kempff, Musiklådan Jämtland

I tre dagar har jag huserat i Vallaskolans fina sporthall med Musiklådan. Det fanns gott om svängrum vill jag lova. Jag har spelat med runt 70 ungar och den här veckan kan jag påstå att alla verkligen har deltagit – superkul!

Jag har inlett programmet som förra veckan, sedan har vi kört en namnsång innan det är dags att prova instrumenten. Det är nämligen väldigt viktigt för mig att lära mig barnens namn eftersom vi senare kör låten ”Nu spelar vi tillsammans” . När alla har provat instrumenten fritt i 20-30 minuter så smyger jag iväg och hämtar min gitarr. Sedan hänger jag på barnens egna rytmer och toner, och försöker att få gitarren att låta så bra som möjligt med det som ungarna redan spelar.

När vi jammat så ett tag, så har jag en melodi och text med orden ”Nu spelar vi tillsammans” som jag sedan ändrar allteftersom jag sjunger om vad/vilket instrument som varje barn spelar på (”Adam spelar amadinda…”).

De flesta gillar när jag sjunger deras namn och instrument, några bryr sig inte ett dugg. Men jag tänker alltid på att välja ett barn som utstrålar självklarhet och säkerhet för den första versen, alternativt sjunger jag om fröken först. För nån gång har det första barnet som jag har sjungit om blivit väldigt generat och det är ju verkligen inte meningen!

På teckningen ovan har Emma ritat när jag spelar ihop med dem som står och spelar runt amadindan. Emma går i en klass jag träffade förra veckan, jag har inte hunnit få bilderna från Vallaskolan ännu.

Förra veckan var det uppehåll i Skapande Skola-projektet ”Musiklådan möter 1orna” men den här veckan har jag träffat tre skönt svängande klasser. Varje klass som jag träffar, som är fler än 14 elever, delar jag först in i 2 grupper för ett ”prova-på-pass” där barnen själva fritt får prova alla instrumenten utan något som helst krav på struktur från min sida.

Igår häpnade jag över ett 10-tal 7-åringar som, på det mest självklara vis, satte sig att spela trummor tillsammans och föll in i en gemensam puls. Redan efter några minuter var de så samspelta så att jag gapade. Och jag funderar över vad det kan bero på – är det en vana vid att samarbeta, eller uttrycker samspeltheten en gemensam harmonisk känsla i gruppen? Vad tror du?

Detta att jag delar in klassen i mindre grupper gör att barnen får tillgång till mig i en högre omfattning. Dessutom hinner jag ta mej an de som av ett eller annat skäl känner sig osäkra eller obekväma i situationen. Alla de barn som bara tycker att det är lattjolajban sysselsätter sig själva och varandra i nyfiken upptäckarglädje och provar sig systematiskt fram bland instrumenten.

Men några vet inte alls var de ska börja och vågar inte ens ta upp ett instrument. Jag kan få leka, föreslå eller visa något som jag sen lämnar över till barnet. Jag brukar börja med att rulla över ett rytm-ägg på golvet och se om barnet plockar upp det. Eller så sätter jag mig i närheten och plinkar lite på en kalimba eller raspar på en gurka för att väcka intresse och visa hur man gör, och sedan räcka fram instrumentet och se om barnet vill pröva. Det brukar lossna efter en stund.

En gång hade jag en pojke som inte lät sig lockas att delta, men han ville ändå sitta kvar i rummet. Efter ca 40 minuter hade vi bara en kort stund kvar, och plötsligt kröp han fram till amadindan och spelade de sista minuterna av hjärtats lust. Jag tror att han ville kolla hur de andra barnen gjorde och att det var OK med oss vuxna, innan han själv vågade prova.

Det här med 1a passet i mindre grupp ger också en annan fördel, nämligen att jag till vårt 2a pass har en uppfattning om vilken nivå jag kan lägga vårt gemensamma spelande på. I en uppmärksam och lyssnande grupp kan det handla om en gemensam improvisation. I en annan grupp där fler bara gör ”sin grej” så kanske jag tar fram gitarren och spelar några låtar som hela gruppen är med och kompar.

Ju fler klasser jag träffar desto fler stigar trampar jag upp för mig själv, så att jag kan välja väg utefter hur de olika momenten faller ut. Det finns inte en grupp som liknar en annan, alla behöver en unik handledning för att komma fram dit jag vill ta dem: Att få en glädjefull upplevelse av att spela tillsammans i grupp.

När jag öppnade kuvertet från Norra skolan med teckningar som barnen hade gjort efter mitt besök där, så tappade jag bokstavligen hakan. Harry hade inte gjort en teckning, han hade skrivit en låt och skickat till mig. En helt bedårande sång! Harry måste ha studerat många sångböcker, det syns på hans genomarbetade notskrift. En ny ung kompositör har gjort entré på Östersunds musikscen. Välkommen Harry!

Jag har funderat över ett enkelt sätt att göra rent blåsinstrumenten på, så att bakterier och virus inte följer med till nästa grupp och sprider sjukdomar. Hittills har jag doppat instrumenten i kokande vatten med en tång, men med risk att förstöra dem.

För några veckor sedan hittade maken & medarbetaren Jörgen en liten ångtvätt på Jula för drygt 200 spänn, så nu kan vi desinficera instrumenten snabbt, smidigt och miljövänligt efter varje Musiklådebesök. Toppen!

Denna vecka började med två magiska dagar på Lillsjöns skola, där jag spelade ihop med klass 1a och 1b. Orkestern lät väldigt harmonisk och jag fick högt betyg; en pojke skrev ”Det här var min bästa skoldag någonsin” i sin veckodagbok. Wow – jag blev tårögd och hjärtevarm!

Härmningsleken skulle jag ju skriva mer om, här kommer en liten beskrivning. Instruktionen till barnen är enkel: ”Nu vill jag att ni härmar mig!”

Så gör jag ett slag på en trumma, och väntar på svar. De flesta fattar galoppen på en gång, men några vill alltid slå några slag till J Jag förklarar att ett slag från mig = ett slag från dem (eller ett tut på munspel, ett rasp på gurkan osv)

När det går bra med ett slag, så säger jag ”nu blir det två slag, härma dem”. Gruppen får några gånger på sig att korrigera inbördes så att det blir Mia 1, 2 Gruppen 1, 2

När det sitter, så kör jag på så att vi faller in i en 4/4-puls, mina slag gör 1, 2 och gruppen gör 3, 4. Vi fortsätter ett tag, det kan svänga rätt bra. Och det är alltid några som tappar bort sig, men de fångas upp igen av gruppens rytm.

Nästa steg, som jag också förklarar kort för barnen, är att vi går över till tre slag. Mia 1, 2, 3, gruppen svarar 1, 2, 3. Jag styr så att det blir som att vi gör varsin 4/4-takt, med slagen på 1, 2, 3 och paus på 4:an. När vi har hållit på ett tag och det börjar svänga, så överraskar jag dem med att säga Hej Hej Hej (istället för de 3 slagen). Det finns alltid några som instinktivt fattar att de ska svara, och till nästa Hej Hej Hej svarar hela gruppen. Så tar vi en liten hejaramsa för att peppa oss själva:

Hej Hej Hej! (svar: Hej Hej Hej)

Hej Hej Hej! (svar: Hej Hej Hej)

Vi e bra! (svar: Vi e bra)

Vi kan spela! (svar: Vi kan spela)

… och så kommer mina tre nästa slag, fortfarande samma rytm.

Den här ramsan får så bra gensvar att jag har fortsatt att utveckla den, så nästa del är:

Hej och Hå!

Hej och Hå!

Ser man på!

Spela så!

Och så kommer den tysta delen, men med samma rytm:

Schh Schh Schh

Schh Schh Schh

Som ett knyst

Spela tyst

… och så spelar jag tre tysta slag på trumman – och får ett tyst svar. Mellan varje ”vers” på ramsan spelar vi förstås våra tre slag.

Det går att sjunga massor av låtar till den här rytmen, det är bara fantasin som sätter gränser. Så när man har tröttnat på ramsan så kan man sjunga en sång till det här kompet istället, kanske Imse Vimse spindel på melodin ”We will rock you” ?

Ha en trevlig helg!

Önskar Mia Kempff. Musiklådan Jämtland

För några dagar sedan blev jag brutalt påmind om vad som händer när man spelar musik i ett för litet rum som dessutom har väggar av sten. Plötsligt låter Musiklådans ganska lågmälda instrument alldeles hemskt, frekvenserna viner som kulor genom luften och man hukar sig och famlar efter öronpropparna.

När jag hade haft de två mindre grupperna, med 10-11 barn i taget, så var det dags för lunch och sedan skulle alla samlas och spela tillsammans. 23 spelande barn i ett gammalt skyddsrum…

Det löste sig. Vi hade tur för det var uppehåll ute och jag beslutade raskt att förlägga den sista timmen utomhus. Släpade upp lådan och dukade upp smörgåsbordet av musikinstrument på gräsmattan. Sedan hade vi en av de finaste timmarna jag har haft med en stor grupp, vilka underbara ungar och vad fint vi spelade. Tack till barnen och personalen på Odenslundsskolan!

Trevliga sessioner också på Storvikens skola och Tavelbäcksskolan, det blev både karnelvalståg och en fantastiskt fin improvisation runt årstiderna, innan veckan var slut.

Trevlig Helg!

Mia Kempff, Musiklådan Jämtland

Ännu en vecka har gått, en fin vecka i samspel med ett 60-tal härliga ungar i Östersund. En av dem kom på den genialiska idén att jag skulle spela o sjunga min fantasilåt (som jag kör allra först, se tidigare inlägg) tillsammans med alla barnen. Sagt och gjort, och det blev väldigt lyckat, så det kommer jag själv att föreslå i fortsättningen.

Som jag skrivit innan, så gör jag 2 olika pass; ett ”prova-på-pass” där jag presenterar mig och instrumenten och där sedan ungarna får prova sig igenom alla Musiklådans instrument under 20-30 minuter. Efter en rast eller paus så kör vi sedan ”spela-tillsammans-passet”.

Om det är fler än 14 elever i klassen, så delar jag först upp dem i två grupper för det första passet. Andra passet kör vi alla tillsammans, oavsett hur många det är i klassen. Ibland är vi för många, kan jag tycka. Gränsen går vid 20-22 barn, är vi fler än så blir det oftast svårt att få till ett bra samspel.

Jag brukar inleda pass 2 med en Lyssningslek. Barnen får blunda och lyssna, och gissa var någonstans man kan höra olika ljud. Jag härmar fåglar, racerbilar, högtalarröster (pratar i en trumma så det ekar lite) och vattendroppar. Pappersprassel kan bli till vågor på en strand, händerna mot golvet blir skidor mot snö.

Efter leken berättar jag om, att när en musiker eller sångare blundar, så beror det ofta på att de vill koncentrera sig på att lyssna på de andra i gruppen som spelar. Man behöver kunna lyssna på varandra och på helheten för att kunna spela musik tillsammans.

Efter Lyssningsleken kan jag antingen välja en Härmningslek med enkla rytmiska fraser, eller så gör vi en gemensam improvisation runt något tema. Ungarna får hämta var sitt instrument och sätta sig i ringen med det. Amadindan är placerad så att den ingår i ringen.

Den improvisation som har funkat bäst hittills är på tema ”Cirkus”, där jag finns i mitten av ringen och gör några olika nummer. Jag är lindansare (tyst och försiktig musik), jag är clown (glad och stark musik) jag är jonglör (tyst och försiktigt igen) och jag är en elefant som gör trix (mittemellan). Ungarna får spela det som de ser. Jag berättar, redan innan vi börjar, vilka de olika numren är, och vilken nivå på musiken som jag tycker passar till. På Norra skolan spelade barnen väldigt följsamt till min cirkus – jättefint!

Härmningsleken skriver jag mer om nästa vecka. Välkomna tillbaka! Och kommentera gärna mina inlägg – feedback, åsikter, idéer – allt är välkommet.

Tack till Meja från Tavelbäcksskolan som har målat teckningen ovan. Visst är det en regnbåge som välver sig över instrumenten?

Mia Kempff, Musiklådan Jämtland

Nu har tiden swischat förbi sådär fort som det går ibland. Mitt i Skapande Skola-projektet kom det en beställning på en Musiklåda till Kalmar, så Jörgen och jag har jobbat i skift på kvällarna för att få den klar. Vi har ju inga färdiga lådor på lager, men alla bitarna finns förstås. När någon beställer ett instrument, eller en komplett Musiklåda, så bygger vi hop bitarna, sätter skinn på trummorna, finslipar och oljar amadindan, limmar träkulor på spelpinnar osv.

De senaste veckorna har jag besökt 11 skolor och spelat med en hel massa barn. Det har varit kul, kaotiskt, svängigt, stökigt, ibland lätt och ibland svårt. Några möten har etsat sig fast, som tex pojken som lärde mig spela amadinda  med armarna i kors. Det gick riktigt bra, och så såg det trixigt ut dessutom (showmanship!).

Sedan var det tjejerna i Orrviken som gärna ville dansa också. Vår cirkus-improvisation fick utökas med ett energiskt gästframträdande av danstruppen Orrflickorna – total succé. Sedan dess frågar jag alltid om det finns några gästartister som vill göra ett dansnummer? Ella ovan har ritat sin upplevelse av mitt besök, visst är det toner som stiger mot skyn?

Dennis lärde mig göra judo-kullerbyttor när jag var clown, och Moa tipsade mig om att en lindansare aldrig ska titta nedåt – alltid rakt fram. Tack ska ni ha! Flera barn i Östersund har själva erfarenhet av cirkus eftersom anrika Cirkus Kul & Bus har verksamhet i stan. Härligt att hitta ett tema för musik-improvisation som alla barn kan relatera till.

Jag måste ju också berätta, att barnen och personalen på Lillsjöns skola hade skickat en ”Dagens Ros” till mig via Östersundsposten. Ja, faktiskt en hel bukett, för att jag hade varit där och låtit dem prova alla instrumenten. Gissa om jag blev glad! Tack ska NI ha!

Bland teckningarna från Lillsjön fanns Theos med texten ”Bästa skoldagen hittills”

Jag gillar verkligen uttrycket i bilden, mustigt!